Fem frågor till Spartak Khachanov om utställningen The Impersonal
Vi träffade den i Finland bosatta konstnären Spartak Khachanov mitt under uppbyggnaden av hans utställning i Kabelfabriken. Utställningen The Impersonal, som öppnar denna vecka på Hotell- och restaurangmuseet, undersöker vardagen i mottagningscenter, väntan och osynlighet. Vi ställde fem frågor till Khachanov om utställningens bakgrund, dess samhälleliga utgångspunkter och hans konstnärliga arbete.
1. Hur började ditt projekt The Impersonal?
I början av 2019 tvingades jag lämna Ukraina på grund av hot och förföljelse från högerextrema grupper. Orsaken var mitt konstprojekt Parade of Penises. Efter utställningen ökade trycket snabbt: först uppstod konflikter inom konstakademin, och därefter fick jag hot från nationalistiska organisationer. Situationen blev farlig och jag var tvungen att lämna landet akut. Jag flyttade till Finland, där jag fick en tillfällig konstnärsresidens vid HIAP i Helsingfors.
Jag bodde och arbetade där i nästan ett år. I början av 2020 tog residensperioden slut. Jag och min fru hade mycket lite pengar kvar, våra Schengenvisum höll på att löpa ut, och vi kunde inte återvända till Ukraina. Vi ansökte om politisk asyl och hamnade i ett mottagningscenter.
De första månaderna var mycket svåra. Efter ett aktivt liv befinner man sig plötsligt i en miljö där tiden nästan tycks stå stilla. Varje dag är den andra lik. Människor väntar ständigt – på intervjuer, dokument, beslut och telefonsamtal. Många lever i ett tillstånd av ständig osäkerhet och ångest. I mottagningscentret börjar känslan av ett normalt liv och kontroll över den egna framtiden gradvis försvinna.
Under denna tid fortsatte HIAP att stödja mig och erbjöd mig en arbetsplats under flera månader, vilket hade enorm psykologisk betydelse för mig. Jag vet inte vad som skulle ha hänt utan möjligheten att fortsätta arbeta.
Det var under denna period som The Impersonal började ta form. Till en början såg jag det inte som ett omfattande konstnärligt forskningsprojekt, utan snarare som ett sätt att hålla mig aktiv och att distansera mig från den svåra verkligheten omkring mig.
Så småningom började jag fästa allt större uppmärksamhet vid själva mottagningscentret som miljö. Jag blev intresserad av hur denna plats fungerar, hur människor lever där och hur dess rum, korridorer, matsalar, gårdar och tillfälliga boendeförhållanden ser ut. Jag började dokumentera vardagen omkring mig med min iPhone, ofta diskret, för att fånga naturliga situationer utan iscensättning.
Senare började jag använda fotografierna i konstverk och installationer, till exempel genom att fästa bilder på papperstallrikar från matsalen. Jag skapade också en serie verk inspirerade av maten som serverades i mottagningscentret, där jag målade de måltider vi fick varje dag. Genom dessa enkla element försökte jag skildra monotoni, väntan och erfarenheten av att leva inom ett system.
Med tiden fördjupades min egen upplevelse. Ibland kändes det som att jag inte längre bara var en flykting, utan snarare en person som studerade denna miljö inifrån och försökte förstå hur den påverkar människor.
Under två år samlade jag ett omfattande arkiv av fotografier, videor, ljudinspelningar och observationer. Mitt intresse riktades inte längre enbart mot flyktingars situation, utan också mot mottagningscentret som system – ett system som förblir nästan osynligt i samhället.
I oktober 2021 ansökte jag om ett stipendium från Finlands kulturfond. Jag var övertygad om att mina chanser var små. Men i slutet av december öppnade jag min e-post tidigt på morgonen och såg att projektet hade beviljats finansiering. Det var ett mycket betydelsefullt ögonblick för mig. För första gången på länge kände jag att mina erfarenheter och mitt arbete kunde ha betydelse – inte bara som en personlig berättelse, utan också som ett konstnärligt ställningstagande.
2. Vilka aspekter av vardagen i mottagningscentret ville du dokumentera?
Mitt mål var att skapa ett slags porträtt av mottagningscentret och att identifiera dess visuella och sociala identitet. Jag var intresserad inte bara av hur platsen ser ut fysiskt, utan också av vilken atmosfär den skapar, hur den påverkar människor och hur den kan vara en del av staden men samtidigt förbli nästan osynlig för det omgivande samhället.
Jag närmade mig projektet både som konstnär och som designer med bakgrund inom reklam. Jag betraktade mottagningscentret som ett visuellt system med egna tecken, färger, objekt, återkommande element och en särskild estetik. Jag såg det nästan som ett varumärke eller en artificiellt konstruerad miljö med sin egen psykologi och visuella logik.
Samtidigt använde jag medvetet ett konceptuellt förhållningssätt samt inslag av satir, ironi och humor. Detta var viktigt för mig, eftersom det utan humor skulle vara svårt att uthärda den ständiga osäkerheten och väntan som präglar livet i mottagningscenter. Ibland var vardagens absurditet så stark att den i sig blev ett konstnärligt material.
Jag riktade uppmärksamheten mot de mest vardagliga men samtidigt mest betydelsefulla elementen i livet där: mat, köer, rum, korridorer, anslag på väggarna, meddelanden på dörrar, föremål som människor lämnar efter sig, samtal i gemensamma kök, promenader på gården, väntan på bussar och snö på gårdsplanen.
Genom dessa detaljer växte gradvis fram ett visuellt porträtt av en plats där människor lever mellan det förflutna och framtiden. Jag ville skildra mottagningscentret inte bara som en social institution, utan som en egen värld med sin egen inre logik, estetik och psykologi.
3. Du har beskrivit mottagningscentret som ett slags mellanrum där tiden kan förlora sin betydelse och dagarna börjar upprepa sig. Hur påverkar en sådan upplevelse människans relation till vardagen, omgivningen och andra människor?
En person som hamnar i en sådan situation distanserar sig gradvis från det vanliga samhällslivet och förlorar många av de privilegier som vi i vardagen tar för givna. Människor som bor i mottagningscenter hamnar ofta i en marginaliserad position – inte bara juridiskt eller ekonomiskt, utan också psykologiskt. De existerar på sätt och vis parallellt med samhället, men samtidigt utanför det.
När en människa förlorar sitt hem, sin välbekanta omgivning, sitt arbete, sitt språk och sina sociala nätverk förändras hennes sätt att uppfatta sig själv och världen omkring sig. Livet i ett mottagningscenter blir en ständig väntan. Framtiden går inte att planera på samma sätt som tidigare, många beslut kan man inte längre fatta själv, och livet känns instabilt. Gradvis förlorar man känslan av kontroll över sitt eget liv.
Detta påverkar även de mest vardagliga sakerna. Mottagningscentret blir en sluten värld där varje dag liknar den föregående. Med tiden börjar människan uppleva tid, rutiner och sin omgivning på ett nytt sätt. Även de minsta saker – att stå i matkön, gå en promenad på gården eller delta i ett samtal i det gemensamma köket – får en ovanlig betydelse, eftersom just dessa återkommande ögonblick utgör hela livet i centret.
Relationer mellan människor förändras också. Å ena sidan kan den gemensamma osäkerheten och sårbarheten föra människor närmare varandra. Det uppstår ömsesidigt stöd, solidaritet och en tillfällig känsla av gemenskap. Å andra sidan kan den konstanta stressen, ångesten och bristen på privat utrymme leda till isolering och främlingskap.
För mig var det viktigt att visa att mottagningscentret inte bara är en tillfällig bostad, utan ett unikt psykologiskt och socialt rum som påverkar människan djupt. De som lever där blir ofta osynliga för samhället, trots att de befinner sig mitt i det.
4. Mat och matkultur är en viktig del av din utställning. Vad betyder mat för en människa i en situation där livet är osäkert eller befinner sig i ett mellanläge?
Mat är starkt kopplad till personliga minnen och utgör en viktig del av den kulturella identiteten. Genom mat förmedlas traditioner, historia, familjevanor och till och med en känsla av hem. För många kan smaken eller doften av en viss maträtt omedelbart väcka minnen av barndomen, familjen eller det land de har tvingats lämna bakom sig.
Som flykting får maten en ännu djupare betydelse. När livet står stilla och framtiden är osäker blir även de mest vardagliga sakerna psykologiskt viktiga. Mat är inte längre bara ett medel för fysisk överlevnad, utan också ett sätt att upprätthålla kontakten med sin kultur, sina minnen och sin identitet.
I mottagningscenter lever människor från många olika länder och kulturer. Var och en bär med sig sina egna mattraditioner, sätt att laga mat, förhållningssätt till ätande och ritualer kring måltider. Trots dessa skillnader fungerar mat ofta som en förenande faktor. Den gör det lättare att skapa förtroende och mänskliga möten. I detta avseende bryter maten verkligen ner gränser och murar.
Samtidigt upplevs maten som serveras i mottagningscenter ofta som smaklös och opersonlig. Den saknar individualitet, minnets färg och koppling till kultur och personliga erfarenheter. Den är standardiserad och upprepas dag efter dag, utan något som kan associeras med hem eller historia. Det enda som återstår är dess funktion att upprätthålla kroppen.
Denna opersonlighet är en viktig del av erfarenheten av att leva i ett mottagningscenter. De monotona måltiderna, strikta schemana och bristen på valmöjligheter påminner människan om att hon har förlorat en del av kontrollen över sitt liv. Samtidigt förstärker de känslan av tillfällighet och rotlöshet.
I mitt konstnärliga arbete närmade jag mig detta system även genom satir. Jag presenterade maten medvetet som en slags ”meny”, nästan som snabbmat, där det ser ut som om det finns valmöjligheter och alternativ. Denna skenbara valfrihet framhäver motsättningen mellan verkligheten och hur systemet visuellt kan presenteras eller förenklas.
Jag började teckna måltiderna som serverades i mottagningscentret eftersom jag såg dem inte bara som vardagliga objekt, utan också som ett psykologiskt porträtt av denna miljö. Genom verk som skildrar mat försökte jag förmedla erfarenheter av väntan, monotoni och sårbarhet som människor möter i sådana miljöer. I detta projekt är maten samtidigt ett minne, en länk till den egna kulturen, ett kommunikationsmedel och en spegling av det system i vilket en människa som förlorat sitt hem lever.
5. Vad skulle du vilja att människor förstår om mottagningscenter och de människor som bor där genom denna utställning?
Jag skulle vilja att människor förstår att ett mottagningscenter inte är en abstrakt administrativ plats eller enbart en tillfällig boendelösning, utan en komplex mänsklig miljö där en betydande del av människors liv tillbringas i ett tillstånd av osäkerhet.
Utifrån betraktas sådana center ofta genom förenklade föreställningar – antingen som en del av ett stödsystem eller som statistik. Inifrån består de dock av konkreta vardagliga handlingar, väntan, rutiner, trötthet, hopp och otaliga individuella livsöden.
Det är viktigt att förstå att människorna som bor där inte står utanför samhället. De är vanliga människor vars liv tillfälligt har stannat upp och vars möjligheter begränsas av yttre omständigheter.
Jag vill också lyfta fram att livet i en sådan miljö påverkar människan mycket djupare än det kanske ser ut utifrån. Centren förändrar relationen till tid, rum, den egna identiteten och till andra människor. Den ständiga väntan skapar ett särskilt psykologiskt tillstånd där framtiden blir osäker och det förflutna känns ouppnåeligt.
Genom utställningen hoppas jag att besökare inte bara ser svårigheten och sårbarheten i denna situation, utan också den mänskliga närvaro som finns kvar mitt i allt: vardagen, försöken att anpassa sig, interaktionerna, humorn och de olika strategierna för att klara sig.
Och kanske viktigast av allt hoppas jag att människor förstår att de som lever i mottagningscenter inte är ”de andra”. De är vanliga människor som har hamnat i exceptionella omständigheter och försöker bygga upp sina liv på nytt.